För ett år sedan förstördes min kompis liv, hennes lillebror försvann till himlen. Jag tänkte ofta på denna dagen för ett år sedan och på dig. Du har alltid det där leendet på läpparna, du är alltid glad och visare aldrig din ledsna sida. Jag vet inte hur det känns, bara hur det känns när någon som står en nära försvinner och när ens föräldrar separerar, men inte hur det känns att förlora sin lillebror och det är min största mardröm att någon i familjen/pojkvän går bort. Jag undrar ständigt hur det är med dig, och brukar ibland prata med dig som har hänt. Jag känner ingen annan som är gillade av så många som dig, du är verkligen älskad. Här kommer ett urklipp från Lindas blogg som jag lånar av henne, skrivet för snart ett år sedan. Alla tankar går till dig min vän.

Okej. Ska försöka berätta hur det såg ut i mina ögon när min lillebror gick bort.
Säger som pappa sa i sin blogg. Det var otroligt jobbigt att skriva, därför kan det också vara jobbigt att läsa. 

Det börjar med, eller börjar med gjorde det inte. Men jag hör tåget tuta flera gånger, hur länge som helst. De man tänker då är bara att det är någon som har hängt i bommarna eller vad vet jag. Direkt efter jag hör tåget tuta ser jag det, kanske 500 meter framför mig, eftersom att jag står på tågperrongen i Täby Kyrkby. Skulle med det tåget, eftersom jag skulle till skolan. Jag får ett sms av Lucas i min klass där det står: Lever du!?

Jag svarar direkt: Ja. Vad har hänt?
Lucas: Det är någon olycka, ingen vet något än. Vi står stilla. 

Redan då börjar jag oroa mig, så jag smsar Mamma Pappa & Malin: Lever ni? Det har hänt en olycka i Täby Kyrkby. Till mamma skrev jag också: Kolla hur det är med Linus. Eftersom han aldrig svarar på sms eller har med sig mobilen. Får svar av dom: Vi lever, Linus är i skolan, vad har hänt? Även fast mamma inte var helt säker på att Linus var i skolan så tog hon ju för givet att han var där för han går alltid långt innan han börjar så han kommer i tid, så varför skulle han gått så sent & varför den vägen när han alltid tar den andra? 

Man blir först lite småarg för man behöver vänta på ersättningsbussarna i kylan. Så jag och mina klasskompisar går till bussen påväg till skolan. Under resan får jag reda på att det var precis utanför mitt hus vid vårt övergångsställe. Johan, min bästa väns, mamma är sjuksköterska så han får reda på av henne att det är en pojke och han dog.. Pojke, då tänker man inte att det är Linus för han är ju 14, han är ju tonåring då säger man väl inte pojke? Men ändå blir man lite rädd, för man vet ändå att om det är något som dör i Täby Kyrkby så känner man den personen eller vet vem det är för här i fina Täby Kyrkby känner alla varandra.

När jag går av bussen vid Täby C så känner jag mig ganska normal men ändå så går jag och säger hela tiden, tänk om det är Linus, tänk om det är han? Mina kompisar försöker lugna mig genom att säga att det inte kan vara han, han är säkert i skolan. 
Vi kommer till idrotten och berättar att det är en olycka, det var kanske 10 minuter kvar på idrottslektionen så vi får gå nästan direkt. Då går man, tänker inte på det så mycket, förutom när jag möter Therese. Det första jag säger är: Hörde du om tågolyckan precis utanför mitt hus?
Therese svarar: Ja, berätta?
Jag: Det enda jag vet är att det var en pojke i 6an och att han dog..
Therese: Åh nej.. fy.
Då visste man liksom, gud vad hemskt att det var en liten 6a som dog. Men man gick ändå med klumpen i magen.

Jag kommer till spanskan och då sitter min lärare, syster och Johan & pratar om tågolyckan. Min lärare Ove säger att han såg på internet att det är en 15 åring. Då... åh.. Då fick jag, nej jag vet faktiskt inte, jag blev helt förstelnad och sa direkt till Malin: Linus är 15.
Malin svarar lungt: Nej Linda, han är bara 14.

Jag satt där och bara kallsvettades och verkligen höll mig för att inte börja gråta. Men sen kom det, jag kände hur det kom från hela benen upp tll magen, sen satt det i halsen. Jag går ut från klassrummet och går in på toaletten 5 meter bort. Släpper ut allt, börjar gråta. Malin kommer efter och lugnar mig och säger: Oroa dig inte i onödan, vi skulle fått reda på det innan om det var han. 
Jag är ändå så nervös och rädd, så jag ringer pappa.. inget svar.. ringer mamma.. inget svar.. ringer pappa igen. 

P - Hallå?
Jag - Var är du?
P - Påväg till Tibble. (Åh... då förstod jag direkt men frågade ändå..)
Jag - Varför då?!
P - ... För att det är Linus, han är död. 

Det ögonblicket.. åh.. jag bara såg hur min syster vände sig om och sprang till Ove, jag bara skriker. Jag vet inte vad jag gick, gjorde eller aa.. Jag bara gick efter Malin, står utanför klassrummet som har dörren lite öppen, jag bara skriker. Jag ville inte tro på det, det gick inte. Jag skrek bara nejnejnejnej. Det fick inte vara sant. 

Ringer Lisa, världens bästa, och möter henne utanför hennes skåp. Kollar på henne, hon tar handen för sin mun och börjar gråta. Innan vi ens har nuddat varandra, vi är kanske 10 meter ifrån varann. Så skriker jag, DET ÄR MIN LILLEBROR! Åh.. det här är jobbigt..

Vi går till mina skåp, Ove följer med mig & Malin. Malin pratar med pappa i telefon och han säger att vi ska gå ut för han är påväg till skolan. Vi går ut, håller min fina syster i handen & går mot parkeringen. Där kommer pappa, i polisbilen... Han kommer ut, helt lugnt men ändå helt förstörd. Jag går fram till honom, skriker och gråter. Kramar honom så hårt så jag vet inte vad. Vi sätter oss i polisbilen, och åker hem till mormor där mamma, mostrar, morfar & många var. 

Sen var allt bara en enda stor fråga. Man satt där, är det Linus? Det kan inte vara han! Finns det ens bevis på att det är Linus, det måste vara någon annan. Han tar aldrig den vägen..Herregud.